Döden på jobbet – en tragedi vi måste förebygga tillsammans

Döden på jobbet – en tragedi vi måste förebygga tillsammans

Varje år dör människor på sina arbetsplatser i Sverige, och vi på vårt företag är inte skyddade på något sätt. Bakom varje olycka, skada, psykisk ohälsa och i värsta fall dödsfall finns en människa – en kollega, en förälder, en partner, en vän. Dödsfall och olyckor i arbetslivet är inte bara en personlig tragedi utan också ett misslyckande från samhället, arbetsgivaren och arbetsmiljöarbetet. Trots att våra stora företag är superduktiga på att skapa rutiner och dokument, och trots att Sverige länge haft en stark arbetsmiljölagstiftning och aktiva fackliga strukturer, sker årligen svåra olyckor och dödsfall.

Det får oss att ställa den svåra frågan: Hur kunde det hända – och vad gör vi för att det inte ska hända igen?

Arbetsmiljön är ett gemensamt ansvar

När olyckan är framme är det lätt att peka på enskilda misstag, men ofta handlar det om brister i system, kommunikation, ansvarsfördelning och inte minst samverkan. Samverkan mellan skyddsombud och chef har en avgörande roll i vårt arbetsmiljöarbete.

Skyddsombudet är arbetstagarnas röst i arbetsmiljöfrågor – en kompis som är vald i förtroende med insyn i vardagen på golvet. Hen har en bevakande roll och är länken mellan arbetskollegorna, klubben och chefen. Och allt däremellan. Att ha den rollen kräver civilkurage. Att våga säga till när samverkan brister, men även att våga ta ställning när arbetskollegorna inte är snälla mot varandra. Att våga och orka driva fram förändringar som leder till en bättre kultur.

Civilkuraget gäller även de som inte är förtroendevalda. Alla anställda har ett ansvar att säga till om risker och missförhållanden. Det står till och med i lagen. Här har jag en känsla av att vi har tappat detta och räknar med att någon annan säger till eller gör jobbet. Detta måste vi som arbetstagare bli bättre på!

Chefen har å sin sida arbetsmiljöansvaret och resurserna att förändra och förbättra. Det är chefens ansvar att driva arbetsmiljöarbetet. Det är chefen som har personalansvaret. Det är inte HR, chefens chef, företagshälsovården eller mosters katt. Det är och ska vara chefens ansvar. Där har jag en känsla av att det är likadant. Chefen vågar inte vara chef. Lättare om någon annan tar beslutet så slipper man ta ansvaret över konsekvenserna eller så tycker man att det är smidigt att ha någon att skylla på när gnället kommer.

Några exempel är att: Vi pratar om att säkerhet ska komma först (safety first), men i princip alla möten handlar om takt och produktion. Kostnader ska hållas nere och tid ska sparas in. ”Peter” går i pension men ersätts inte på skiftet/avdelningen vilket innebär att alla kollegor får bära den ökade arbetsbördan. Var är våra riskbedömningar och våra konsekvensanalyser vid förändringar? MBL:en? Och efterfrågar vi verkligen det som skyddsombud? Vid missförhållanden… pratar vi med den fackliga klubben och bollar frågan?

Samverkan

När samverkan fungerar, när dessa två parter samarbetar med ömsesidig respekt och förståelse, blir det möjligt att tidigt identifiera risker, fånga upp oro och sätta in åtgärder innan olyckan är framme. Det är ett partnerskap som inte får underskattas – och som måste prioriteras av varje organisation som tar arbetsmiljö på allvar.

Olyckor, ohälsa och dödsfall måste bli en väckarklocka

Bakom varje arbetsrelaterat dödsfall finns ofta tecken som kunde ha uppmärksammats. En trasig maskin som aldrig lagades. En stressnivå som tyst accepterades. Ett riskmoment som alla visste om, men som blivit ”en del av jobbet”. Och utfrysning och mobbning som alla såg förbi.

Därför krävs inte bara regelbundna skyddsronder eller formella samverkansmöten. Det krävs en kultur där säkerhet sätts främst – alltid. Där det är självklart att lyssna på skyddsombudens signaler och där chefer vågar ta obekväma beslut för att förebygga fara. Det kräver utbildning, resurser och – kanske viktigast av allt – tid.

Ett liv är alltid för mycket

När någon dör på jobbet är det redan för sent. Då har systemet brustit. Därför måste förebyggandet vara en ständig process – en levande del av arbetsplatsens vardag. Vi måste inse att ett nära samarbete mellan skyddsombud och chef inte är en formalitet. Det är en livräddande relation. Även synligt ledarskap där chefen kan se signaler om ”Stina på skiftet” mår dåligt. Relationsbyggande med de man faktiskt har ett personalansvar för.

Att bygga bort en kultur där man tycker att en ”enkät”/undersökning en gång per år är okej. Att organisatoriska brister och de psykosociala faktorerna sällan undersöks eller prioriteras bort. Där medarbetarsamtal prioriteras bort. Där lönesamtal inte genomförs.

Det handlar om prioriteringar. Att våga prioritera bort detta som chef när man har det personalansvar man har är inte bara korkat, det är en direkt fara för liv och hälsa.

Då jobbar man inte förebyggande.

För varje människa som går till jobbet ska ha rätten att också komma hem.

Notiser

En mörk utveckling

Under 2023 omkom 62 personer i arbetsplatsolyckor, vilket är den högsta siffran på 12 år. Av dessa var en fjortonårig pojke som omkom under ett sommarjobb. Det är en påminnelse om att arbetsmiljön måste vara säker för alla, oavsett ålder.

Men dödsfallen stannar inte vid olyckor. Enligt en kunskapssammanställning från 2019, beställd av Arbetsmiljöverket, beräknas över 700 personer dö varje år till följd av arbetsrelaterad stress. Dessa siffror speglar ett stort mörkertal, då stressrelaterade sjukdomar på grund av arbetsrelaterad stress, utfrysning eller mobbning, självmord m.m. inte alltid kan säkerställas och därmed kopplas till statistiken.

Industrins utsatta position

Inom industrin, där många medlemmar i IF Metall är verksamma, är riskerna särskilt höga. Enligt statistik från Afa Försäkring mellan 2013 och 2023 inträffade flest dödsolyckor inom metall- och övrigt industriellt arbete, följt av murare, betong- och anläggningsarbetare samt yrkesförare. Dessa yrken innebär ofta arbete med tunga maskiner, höga höjder och andra riskfyllda moment.

Artikeln är skriven som en reflektion.

Självklart är artikeln generaliserande och skriven i stort. Självklart finns det bättre och sämre kluster/verksamheter. I både vår verksamhet här på min arbetsplats, som och på våra mindre företag i Östra Skaraborg.

Detta är mina iakttagelser från både förtroendemannauppdraget som styrelsemedlem i Verkstadsklubben på Volvo GTO Powertrain Skövde men också iakttagelser som Regionalt Skyddsombud för IF Metall avd 27.

//Kimmo Lundahl

Regionalt skyddsombud och styrelsemedlem Verkstadsklubben